Jag HATAR särskrivningar. Jag ogilar skarpt människor (oftast brudar på modeforum) som stavar åt helvete på allt. Fowndaishon (foundation) Rousche (rouge) och hur de nu hittar på. Jag stavar som en kratta jag med. MEN ÄNDÅ! jag gör ett ärligt försök. Det som nog retar mig mest är när damerna i fråga försöker låta som om de har koll på trådens ämne (håller mej till modediskussionerna fortfarande) och har åsikter om tyg mönster och hals ringning. Jag får spel.

När min kära vän Mirjam (bless her heart) lärde mig hur jag skulle veta vad som ska särskrivas och inte sa hon pedagogiskt att "säg ordet du vill stava och överdriv pusen där du vill ha mellanslag. eg. SJUK     SKÖTERSKA, det blir ju kelknäppt och därför vet du att det ska vara sjuksköterska. eller EN BRUN    HÅRIG    SJUK   SKÖTERSKA, där det ju framgår och det inte är frågan om en donna med överdrivet aggressiv hårväxt utan en brunhårig sjuksköterska. Länge leve Mirjam och hennes fanatism att göra sin omvärld lika pedant som henne själv!


Annars har jag varit hemma hos mamma och pappa i påsk. Marcus har varit här och det har varit trevligt. Anna är i florida och det är fuskigt men lyckos henne. Jag har presenterat Marcus för gamla vänner och i svängen där funderat lite på vad alla från dagis, lekis och småskolan gör i dag. Än en gång finner jag alla mina svar på FaceBook (fantastisk uppfinning, skulle dock vilja helt ohämmat kunna lalla omkring på sidor hos de jag inte är "friends" med.) TÄNK vad med spännande grejer jag skulle kunna hitta då!


Nu är klockan 23.37 och jag ska upp 06.30 i morgon och ska sova. NU

pusspuss!

det här med mens är ju ett jävla meck. att ungefär var fjärde vecka tappa en massa blod är ju ett gravt designfel på den kvinnliga varelsen (som i alla andra aspekter är fulländad).

För oss som är obotligt snurriga så är det ett issue när det mitt under kvällen säger -blubbel- i downtown och en välbekant klibbighet sipprar fram. inte smakfullt men så är det. att det sedan går åt åtskilliga lakan som missfärgas och blir fläckiga vet jag inte rikigt vad jag ska göra åt. suck.

Sen har vi den älskade kramen. när livmodern drar ihop sig på ett sätt som bara den kan. magen gråter, ryggen kräks och synen dimmar igen.

hej ipren 400 mg.



det är ju tur att det bara är var fjärde vecka.

I går var en dag som gick i oförmögans tecken. Marcus och jag segade bort HELA dagen i sann söndagsanda. I dag ska inte vara lika, ska snart ner på stan och jaga jobb. Men först en tanke;

När Marcus och jag bestämde os för att syrehalten i mitt sovrum var lite väl låg begav vi oss till PizzaPalatset vid Södercentrum, där ett Konsum och ett ICA (misstänker förövrigt ett smarbete där, men det tar vi i en senare blogg.) trängs med denna eminenta pizzeria. Pizzerian tar dock inte kort och därför tvingas vi stå i kö till bankomaten och stå ut med kalmars bottenskrap till mänsklighet. Mitt i min segadag hör jag en irriterad man säga "rappa på lite, pappa är hungrig!" på sedvanligt svenskt manér vänder jag mig om för att i hemlighet fnysa åt människan som stör vardagen, och gissa min förvåning när jag vänder mig och och ser vem sagda man fräst åt! Hans (gissningsvis) fru har nyss lämnat ICA med knodd (läs; barn i medre åldern) på armen samt släpandes på kassar med mat. OCH PAPPAN TYCKER HON KAN RAPPA PÅ! kan han inte själv ta och bära nått? eller kanske handlat själv?!

fick jag spader eller?
Jag påpekade detta för Marcus som mest tyckte jag var roligt som ser vardagen ur ett knepigt perspektiv ibland.

men jag säger bara det; den dagen jag hamnar i den kvinnans situation får min man uppleva sin sista måltid. allvarligt talat. det var ju inte som att han verkade inkapabel till att bära eller så.

Ibland är det svårt att vidga sina vyer, det är jobbigt att behöva se sånt man inte gillar. Men ibland är det nödvändigt. Jag hamnar i situationer där jag ger allt jag kan, ställer upp och är snäll. och sen blir fräst åt. Jag HATAR det.
Många gåner är det jag som fräser, men det är ofta mitt sätt att säga att nått inte är okej, att jag är ledsen, arg eller bara vill prata lite.

ge mej en kram och var lite förstående. jag lovar att göra det samma när du behöver det.