I går var en dag som gick i oförmögans tecken. Marcus och jag segade bort HELA dagen i sann söndagsanda. I dag ska inte vara lika, ska snart ner på stan och jaga jobb. Men först en tanke;

När Marcus och jag bestämde os för att syrehalten i mitt sovrum var lite väl låg begav vi oss till PizzaPalatset vid Södercentrum, där ett Konsum och ett ICA (misstänker förövrigt ett smarbete där, men det tar vi i en senare blogg.) trängs med denna eminenta pizzeria. Pizzerian tar dock inte kort och därför tvingas vi stå i kö till bankomaten och stå ut med kalmars bottenskrap till mänsklighet. Mitt i min segadag hör jag en irriterad man säga "rappa på lite, pappa är hungrig!" på sedvanligt svenskt manér vänder jag mig om för att i hemlighet fnysa åt människan som stör vardagen, och gissa min förvåning när jag vänder mig och och ser vem sagda man fräst åt! Hans (gissningsvis) fru har nyss lämnat ICA med knodd (läs; barn i medre åldern) på armen samt släpandes på kassar med mat. OCH PAPPAN TYCKER HON KAN RAPPA PÅ! kan han inte själv ta och bära nått? eller kanske handlat själv?!

fick jag spader eller?
Jag påpekade detta för Marcus som mest tyckte jag var roligt som ser vardagen ur ett knepigt perspektiv ibland.

men jag säger bara det; den dagen jag hamnar i den kvinnans situation får min man uppleva sin sista måltid. allvarligt talat. det var ju inte som att han verkade inkapabel till att bära eller så.