Klockan slog nyss 01.00 och här ligger jag i sängen och funderar. Har fastnat på ämnet chans, hur mycket i livet som är chans och hur mycket som är nått annat. Var det ödet eller var det chansen som gjorde att du hamnade där du är nu? Eller?
Jag hamnade i Kalmar för att jag var arg på Linköpings universitet. Vad är oddsen? Chans? Och när man ser något som hade kunnat vara men inte blev, och funderar på om det var meningen att det som är skulle bli, vad hade då hänt om det inte hade blivit som det blev? Kanske hade det blivit ändå. Är det meningen att jag ska längta, är det meningen att jag ska lära mig något eller är det bara så för att det blev och det inte fyller nån som helst funktion? Det är ju lite som att allt tar slut  när man dör, troligt men ganska trist.

Men vad gör man när man inte vill byta, bara veta? För att man är obotligt nyfiken lixom? Det är som i Sliding Doors, den med Gwyneth Paltrow, i ett skede så delar sig filmen och man får se vad som hade hänt om hon hade hunnit med det där tåget och så får man se vad som händer när hon missar det. Det får mig att tänka, tänk om jag är inne på fel spår, eller tänk om jag är på rätt spår, det är nästan ännu läskigare, för om jag är rätt, hur fasen har jag hamnat här?!


 

Det är galet hur tid fungerar. De säger att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge, I beg to differ. Hundra dagar är aldeles för länge att vänta på något, eller någon. Speciellt efter som att ju mer man väntar deste långsammare verkar tiden gå.

Jag har 45 dagar kvar i usa. Jag mår lite dåligt över att jag mest längtar hem och längtar efter Marcus så hjärtat blöder. Jag borde kanske njuta mer av min tid här? eller? I dag är egentligen en ganska dålig dag. Förutom att Marcus ringde, det var ett typiskt kul inslag. Annars jobbar jag mest. Har de närmaste  19 dagarna typ 27 pass att jobba, det innebär 10.30-14 och sen 16.30-21 ett par dagar, inte det roligaste jag vet, men det kommer få tiden att gå fort. Hoppas jag.

Nu ska jag in i duschen och sen ska jag tillbaka till jobbet.

Vill bara ägna lite tid och utrymme i cyberrymden för att berrätta att jag minsann älskar min pojkvän mest i hela världen och att September inte kan komma fort nog. Vill så gärna ha honom hos mig igen.

Jag har helt brutalt ont i huvudet. Och så tycker jag synd om mig själv. Det är inte en sådär jättebra kombo. Det enda positiva jag kan säga om dagen som sådan är att det bara är 49 dagar kvar till jag får träffa Marcus igen. Kanske den bästa känslan någonsin. Helt makalöst.

Annars är jag sur och grinig, med huvudvärk. Boho.


Ska nog sova lite.

i dag är jag sjukt peppad. jag är bakfull som ett sepe och väntar på att bli upplockad för en dags kajakande och almänt häng. För att förstärka känslan av pepp lyssnar jag på Aqua.

För övrigt så kan jag säga att min solkräm luktar glasyr. På riktigt.