Jag sitter och skriver om the Charters of Freedom, dvs. the declaration of independence, the constitution och the boll (tack jenny) bill of rights. Jag får en konstig känsla, kanske ska kalla den patriotisk, nästan som att vara stolt, när jag läser om männen (och gissar om kvinnorna) som gav sina liv och sin frihet för att skapa ett land jag i dag kan kalla mitt.

Mycket kan sägas om USA, mycket negativt om utrikespolitiken inte minst. Men det är ändå en del av mej, måhända en del jag inte tänker på eller visar så ofta. men den finns. Jag känner en större patriotism för usa än för sverige nästan, mer passion ialla fall. (nu är jag ju inte så patriotisk men ändå...)

Dokumenten som förklarar usa sjävständigt och säger att var man är sin egen och att alla är lika inför lagen ger mej en varm känsla innombords.

Patriotism är en underlig sak. Att vara stolt över ett land. Att känna gemenskap grundad på gränser. Udda men tryggt. Det känns viktigt att känna till sitt lands (eller länders) historia. Det förklarar mycket i den vardagskultur vi lever i. Sveriges eviga ursäktande och USAs ständiga bufflighet. mycket är naturligvis bara politik, men allt återspeglas i kulturen. Både usa och sverige är mitt hem. det är konstigt att veta att jag bara är halv-hemma. jag lyssnar på amrikansk radio och känner ett pang av saknad när jag hör mountain dew reklam, vill tillbaka till Wallmart inte för att det är en fantastisk kedja men för att vara i mitt andra hem ett hem jag saknar. På samma sätt saknar jag mitt lösgodis när jag är "over there" det är något främmande med allting

Borta bra men hemma bäst.


Tillbaka till 1776!