i dag är jag så opeppad att jag orkar inte ens tänka på det. Lättast just nu vore att få krypa ner i sängen och låtsas som om världen utanför inte finns. För tillfället slåss jag mot femtioelva olika sorters ångest och vill mest ingenting, eller iallafall så lite som möjligt.
Apati minimerar mängden fel jag gör. Det måste vara ett bra sätt att hantera världen på.

ingen ide att deppa ner sig totalt. Men inte fasen blir det bättre av att försöka låtsas som det inte finns, ignoring 1.01.

Det låter som om det regnat i natt, det plaskar om bilarnas däck, kan inte påstå att det ökar min vilja att ge mig i kast med vardagen.


De som påstår att man ska bli glad av att träna måste ha ätit fel svamp till frukost, för det är lögn.

De få och ganska sporadiska försök jag gör av att ta mig någonstans slutar mest i ångest över att allting tar sådan tid. Ingenting verkar finnas nu, allt börjar i sommar, och vart jag är då känns obekant och ganska skrämmande.




Det deppigaste är att bilden är tagen på sommaren... ironin går inte att missa.