Med min gedigna akademiska bakgrund (jaja...) känner jag att det är dags för den första låtsas-akademiska texten. Den handlar om lyx och hyperlojalitet hos konsumenter.

Hyperlojalitet hos konsumenter innebär lite kort att du som kund "binder" dej till ett märke och håller dej fast vid det i vått och torrt, typiska exempel är Apple, Harley Davidson och för oss studenter Euroshopper (eloge till Arvid). I många fall (typ alla utom euroshopper) så tycker jag att hyperlojalitet ofta kan sammanlänkas till lyx och kvalitet. Du är ju inte gärna lojal mot ett märke som inte är bra.

Jag är en lyx-sökare, jag gillar lyx och jag är en typsik hyperlojal konsument. (förutom årsinkomst på typ massor...) Jag gillar inte direkt märken i stil med flashiga tryck och emblem utan mer vetskapen om att produkten jag har i handen är av god klalitet och om jag inte skulle vara nöjd finns det bakom produkten ett seriöst företag som värnar om sina kunder och hur företaget uppfattas. Att jag i min neccesär har Clinique, Kanebo och Dior är inte för att det är märkena i sig utan för att jag gillar kvaliteten. Känslan av en bra produkt som kostar lite mer och är lite bättre ger en lyxigare vardag är värt mer för mej än en dassig. Vad är roligare än en lyxig vardag?

Sen är jag ju inte den som är den, naturbarn som jag är (älskar bergen, har kissat i skogen fler gånger än du och är jävligt bra på att hugga ved) så vet jag att jag klarar mej med vatten och tvål. Grumme grönsåpa slår det mesta och vadå nagelfil du har ju tänder, I know the drill. Men fortfarande. Jag är en prinsessa i skogen. Jag gillar mina troll men de får gärna lukta gott :)

ps. Dagens lyxiga inslag är min nya nagelbandscreme; Lemony Flutter, från underbara Lush

Kram!